Ett samtal mellan Tova Rudin Lundell och Sofia Curman

Sofia Verken här har kommit till under fem års tid när du haft ateljé i Slakthusområdet. Under den perioden har hela området förändrats – gamla produktionsbyggnader rivs och en ny stadsdel växer fram. Just nu är det väl egentligen en gigantisk byggarbetsplats. Här på galleriet frikopplas avgjutningarna från Slaktis. Men det är ändå tydligt vad de är, negativa skärvor av tegelfasader och korrugerad plåt. När jag vet att fasaderna som avgjutits inte längre finns blir de värdefulla minnen, en sorts dödsmasker, av något som aldrig uppfattades som värdefullt.

Tova Från början var inte min tanke att nu ska jag gå ut och gjuta av de här husen som ska rivas. Det var inte så nostalgiskt. Utan då handlade det mer om olika fasader, vad berättar de och vad händer när man visar olika avgjutningar bredvid varandra. I arkitektur talar man om att en byggnad ska kunna kommunicera på olika avstånd. Den ska göra en sak på håll och en annan när du kommer nära och möter kroppen. Tänk dig en jättepampig byggnad, som Riksbanken som jag tidigare gjort flera verk om. Den vill ju verkligen tala om för dig att den har makt. Du både ser och känner det med kroppen. Tidigare brukade jag fota byggnader från min höjd på väldigt nära håll. Vad händer längst ner på en jättevacker kyrka? Byggnaderna i Slakthusområdet är slutna produktionsbyggnaderbyggnader. Det är kvarter som ingen bryr sig om, där folk arbetade eller hämtade och lämnade grejer, men där ingen bor förutom de som inte har någonstans att bo. Det finns inga skyltfönster, ingenting ska säljas. Så det jag ville plocka upp var produktionens typologi – dessa enorma slutna kvarter av tegel, tegel, tegel, och plåt, plåt, plåt.

Sofia Jag tycker om att tänka på dina avgjutningar lite som troféer. Att du liksom bara plockat med dig en bit, så stor som du bekvämt kan bära, av en gigantisk byggnad. Det får en annan betydelse än till exempel ett fotografi, även om det skulle berätta mer om hur det såg ut på platsen. Det här känns på sätt och vis mer sant, kanske för att du upplevt byggnaden fysiskt, i möte med din kropp. När jag ser dem är det spännande att veta att du är utbildad arkitekt och också arbetar deltid som det.

Tova Ja, det blir ett förslag om en praktik som ser helt annorlunda ut. Som arkitekt har man alltid ett fågelperspektiv – allting ska rymmas och omfattas. Men när man ska ha koll på allt så är det ju fruktansvärt mycket man missar. Det är så mycket liv som pågår i olika nivåer. När jag har jobbat med det här så har jag aldrig haft ambitionen att jag ska täcka in allt, att jag skulle gjuta av alla hus på platsen tillexempel. Utan jag har jobbat ganska spontant, i relation till min kropp, här och nu. Varje verk blir liksom ett snitt i tiden. I min ateljé bygger jag långsamt och väldigt organiskt upp ett på samma gång omfattande och ofullständigt arkiv där jag sorterar avgjutningarna efter byggnaderna de kommer ur.

Sofia Det är ju ändå något att byggnaderna du gjutit av har rivits en efter en, att en massa verksamhet som var inte längre är. Vi pratade om en byggnaderna som väntade i flera år på att rivas och under tiden användes till något annat än de var byggda för – som konstnärsateljéer eller den go cart-bana som du också gjort flera verk om. Och alla lastplatser där ingenting längre lastades av eller på men där människor sov. Och så en dag är det dags för rivning och alla är tvungna att ge sig av. Och samtidigt sitter dina vänner på nya restaurangen i kvarteret och tar en drink.

Tova Ja, det är gentrifiering som man kan skära i. Och sen när de väl är borta är det ingen som minns dem. Man minns inte en byggnad som är borta. Den fysiska miljön är så … overwhelming, det går liksom bara att ta in hur det ser ut nu. Det är ju inte svårt att förstå att arkitektur är ett så effektivt politiskt verktyg, att det handlar om stora, samhällsomvälvande beslut och stor ekonomi. Och allt svänger så snabbt. Det var ju värsta byggboomen när jag började med det här, innan covid. Det revs en massa byggnader som förmodligen inte skulle rivits idag. Jag vill undersöka vem människan är i allt det där.

Sofia Du är den ofrivillige arkitekten som ändå älskar sitt ämne. Kanske också i ständigt uppror mot arkitekturen som fält?

Tova Ja. Det är en ständig inre konflikt. Som så klart på något sätt har att göra med att min pappa är arkitekt. I höstas reste jag och hamnade med en New York Times. Det var en artikel om barn till arkitekter, vilka karriärsval de gör. Det fanns tre spår: Man går i förälderns fotspår, typ tar över kontoret, eller väljer något helt annat som min bror som är revisor. Eller så tar man en tredje väg och arbetar med arkitektur, men från ett annat håll. Där man är extremt nyfiken på ämnet men gör film om arkitektur, skriver eller gör konst. Liksom går i dialog med fältet. Det är ju så komiskt när jag står och stryker gips på hus som ska rivas i Slakthusområdet med mina händer och i bakgrunden tornar den här gigantiska arenan som min pappa har varit med och ritat upp sig. Men det var skönt att läsa att jag som någon slags hybrid faller in i en kategori arkitektbarn.

Sofia Berätta om utställningstiteln L´Inconnue.

Tova Det är franska och betyder Den okända. Jag hade en titel på franska på ett verk i min förra utställning också. Mycket för att jag gick runt med slogan “Sous les pavés, la plage” (under trottoaren, stranden) i huvudet under arbetet, det är en känd 68-slogan som tillskrivs situationisterna. Jag hittade titeln ”L’Inconnue” när jag fördjupade mig i detta med dödsmasker som ju historiskt gjorts av prominenta, främst manliga personer. Men så hittade jag en dödsmask av en enkel, ung kvinna som blivit superkänd för att hon var så vacker och har ett sånt där enigmatiskt Mona Lisa-leende. Den har blivit reproducerad och går under namnet ”L´Inconnue de la Seine”, ibland bara ”L´Inconnue”. Jag tänker att det finns en koppling där till arkitekturen utan status och namn. Kanske långsökt, men det känns intuitivt rätt.